Okej, jag gör ett sista försök att bli en såndär bloggare...

Imorgon åker jag till Borlänge på KYOP, internutbildning med nya jobbet. Det är utbildning på bl.a loktyper, farligt gods och radiokörning som står på schemat. Fem veckor ska jag vara där nere. Första svängen är tre veckor för att sedan komma hem över allhelgona-helgen, och sen åka ner igen för två veckor till. Det ska verkligen bli jätteroligt och jag ser fram emot att få komma igång ordentligt med jobbet. 

Men. Jag längtar redan hem, hem till min älskade Kristoffer.

Han med stort H, han är tyvärr i stugan och jagar hela helgen. Det är jaktpremiär och jag vet hur mycket det betyder för honom, så jag har inte hjärta att be han vara hemma med mig istället. Trots att det är min sista helg hemma... Roligt är iallafall att hans jaktlag fick en älg idag, tack vare våran Tyke. Duktig koira vi har!

Men det var riktigt jobbigt igår när han åkte, jag försökte verkligen hålla tårarna tillbaka men det var svårt. Sista gången jag såg honom på tre veckor. Tre veckor utan honom känns som en evighet. 18 ensamma nätter kvar tills han möter mig på flygplatsen och håller om mig sådär hårt som bara han kan. Går det att snabbspola fram tiden? Kan man sakna ihjäl sig?

 Idag var jag en sväng på stan med Svärmor och Svåger. "Vilken tur att Therese fick vara med oss idag så vi slapp vara ensam", rarare svåger får man leta efter. Världens finaste och gulligaste svärmor har jag också. En sån tur att världens underbaraste har en sån underbar familj. Tack för att jag får vara en del av den.

Ikväll kommer Susanne och lille Benjamin hit, vi ska ha en myskväll och försöka vara sådär nyttiga som vi alltid pratat om men aldrig blivit, så bara frukt ikväll, inget lördagsgodis!

Näe, nu är det hög tid för mig att börja packa. Synd att kärleken inte ryms i resväskan.