Sju timmar efter att jag låste dörren hemma och satte mig i taxin är jag då framme. Med gråten i halsen åkte jag hemifrån, att man kan vara så hemmakär och kär.

Syndade på Arlanda och åt på McD, deras hamburgare är bara för taskiga. Så det blev en cesarsallad med grillad kyckling, det är väl det som är mest okej av allt dom serverar... Blev lite bök på tågresan också, ett stillastående godståg gjorde så vi fick åka buss en bit men till slut kom vi fram. 

Mitt rum är hyfsat stort, gammal och sliten inredning men det funkar. Soffa, tv, internet, skrivbord och en stor säng som jag kan vända och vrida  mig i utan att trilla ur. Ligga på tvären som jag kan göra hemma det går dock inte. Men Kristoffer, du ryms! Jag lovar!! Toan får man dock nästan backa in i, väldans liten. Tänka sig, den är nog mindre än våran toa hemma! 

Hungern var stor när alla packat in sig på rummen så vi tog en sväng ner på stan för att leta en korvkiosk, men det enda som var öppet var en pizzeria så det blev en hawaii och cola till kvällsmat.

I morgonbitti är det morgonpromenad 0630 som står på schemat för att sen sätta sig i skolbänken igen kl. 0900. Ska bli spännande att se vad dom ska sysselsätta oss med. Ryktas om endel prov...

Så kom söndagen.

Var inte alls särskilt kul att kliva upp ur sängen och vet att det är sista natten hemma på tre veckor. Himmel och pannkaka, tre veckor! Det är ungefär hur länge som helst... Jag hoppas allt jag bara kan att vi kommer att ha jättemycket att göra nere på skolan och framförallt, att det är roligt! Annars kommer tiden krypa fram.

Har dragit på mig någon slags nackspärr med så jag kan knappt vrida huvudet åt höger, schmerz...

Väskan är färdigpackad, det känns på riktigt nu. Jag ska på riktigt åka iväg, utan Kristoffer. Varför måste Sverige vara avlångt för? Hade varit mycket roligare om landet varit runt så det inte vore så långt överallt. Då hade jag kunnat åka hem, åka hem och krama honom.

Hursomhelst, jag längtar redan hem. 

Okej, jag gör ett sista försök att bli en såndär bloggare...

Imorgon åker jag till Borlänge på KYOP, internutbildning med nya jobbet. Det är utbildning på bl.a loktyper, farligt gods och radiokörning som står på schemat. Fem veckor ska jag vara där nere. Första svängen är tre veckor för att sedan komma hem över allhelgona-helgen, och sen åka ner igen för två veckor till. Det ska verkligen bli jätteroligt och jag ser fram emot att få komma igång ordentligt med jobbet. 

Men. Jag längtar redan hem, hem till min älskade Kristoffer.

Han med stort H, han är tyvärr i stugan och jagar hela helgen. Det är jaktpremiär och jag vet hur mycket det betyder för honom, så jag har inte hjärta att be han vara hemma med mig istället. Trots att det är min sista helg hemma... Roligt är iallafall att hans jaktlag fick en älg idag, tack vare våran Tyke. Duktig koira vi har!

Men det var riktigt jobbigt igår när han åkte, jag försökte verkligen hålla tårarna tillbaka men det var svårt. Sista gången jag såg honom på tre veckor. Tre veckor utan honom känns som en evighet. 18 ensamma nätter kvar tills han möter mig på flygplatsen och håller om mig sådär hårt som bara han kan. Går det att snabbspola fram tiden? Kan man sakna ihjäl sig?

 Idag var jag en sväng på stan med Svärmor och Svåger. "Vilken tur att Therese fick vara med oss idag så vi slapp vara ensam", rarare svåger får man leta efter. Världens finaste och gulligaste svärmor har jag också. En sån tur att världens underbaraste har en sån underbar familj. Tack för att jag får vara en del av den.

Ikväll kommer Susanne och lille Benjamin hit, vi ska ha en myskväll och försöka vara sådär nyttiga som vi alltid pratat om men aldrig blivit, så bara frukt ikväll, inget lördagsgodis!

Näe, nu är det hög tid för mig att börja packa. Synd att kärleken inte ryms i resväskan.